torsdag 28 april 2016

Om den svenska sjukvården

Eftersom det klagas så mycket, även av mig ibland, på den svenska omsorgen vill jag nu berätta om hur det kan vara när det är underbart.

Har gått till Vetlanda Psyk.mott. ända sedan jag gick i väggen våren 2012, "firar" alltså fyra år nu i april. I höstas ville jag byta till Nässö psyk. då ganska många saker skulle ändras bland annat skulle jag få en ny samtalskontakt vilken har en stor del i tillfrisknandet.
Nåväl, fort går det ju inte, så i mars fick jag äntligen en första kontakt med en go' sköterska där.
Prio ett när man går på centralstimulerande, Ritalin, som jag gör gjorde är att ha regelbunden koll på blodtrycket. Mitt var skyhögt 166/160/103 vilket gjorde att jag inte får ta mitt Ritalin längre och det gör min ADHD vardag rätt seg och ofokuserad.
Seg för att jag har mycket på gång i huvudet och ofokuserad för att jag inte hinner ta tag i det som snurrar där inne innan jag redan glömt vad jag tänkte ta tag i. Ekorrhjul i full spinn, torktumlare, elvisp är några av de liknelser ADHD-människor brukar använda som beskrivning.
På detta följde att NÖ-Psyk. skrev en remiss till VC för att få hejd på blodtrycket. Efter att själv ha ringt och stött på efter många veckor kom den två dagar efter min påtryckning.
Och nu till min positiva upplevelse.
Den läkare som är "min", (bestäms efter postnummer) är en kvinna mellan 50 - 60, av hennes brytning att döma tror jag hon är från Polen eller liknande.
Hon var synnerligen missnöjd med remissen, "där står ju inget annat än att ditt blodtryck är högt!". Sedan ställde hon tusen frågor om när det började, samtidigt som hon letade ledtrådar i min journal på datorskärmen, och blev mäkta förvånad över att "har du inget gammalt EKG att jämföra med". Nej, sa jag, har aldrig behövt förut ... går inte till doktorn så ofta. Senaste besöket var från 2012 när jag blev sjukskriven.
Att jag sen har varit en ständigt gäst på psyket är en helt annan historia :-P

 Så efter EKG, och fyra! blodtryckstester, där övertrycket var 180/143 vid det första, sköterskan tog ett till när jag fått vila ytterligare en stund var lägre 140/103 tror jag. Sedan fick jag gå in till nämnda doktor som lyssnade på lungorna, "sluta andas" och hjärtat, tog ett manuellt blodtryck, hämtade blodtrycksmaskinen och sken upp när den visade samma som hennes manuella resultat. "De är så exakta de där maskinerna!".
Summan av kardemumman, utan att vi fått det på papper, är att mitt höga blodtryck snarare beror på stress än ett i generell mening, ett högt blodtryck. Ett sådan ändrar sig inte som mitt gjorde, som blev lägre för varje gång. Utom de två sista ;-)
På grund att vårt långa samtal, var inne hos henne 25 minuter, så tappades jag på 4-5 rör blod igår och 4 till i morse, fastande plus urinprov.
Snacka om besiktning av hela "fordonet".

Vad är det för fantastiskt med detta??

För det första har jag lagt märke till, efter att ha träffat även andra invandrarläkare, är att de verkar ha en vidare syn på patienten än de svenska (som jag träffat). Man känner sig inte som ett öra, ett knä eller en mage när man undersöks, utan får känslan av att de ser mer än "sitt eget område".
Den troliga förklaringen fick jag av en syrier, som kom till Sverige för fem år sedan, och jobbar på sjukhuslabbet. Han berättade att huvudstaden i Syrien har åtta miljoner invånare som alla har sin egen historia och han tror att det är därför läkarna där är vana vid att tänka på hela människan.
Mina tankar fortsatte medan han tappade mitt blod i små rör ...
Vi svenskar är rätt lika vare sig vi kommer från Ystad eller Haparanda och har ganska lika historier att berätta. Bortsett från samerna har vi inte behövt hävda vare sig mark eller identitet. Vi är ... bara svenskar. Våra invandrade läkare träffar människor som tillhör olika religioner, folkslag och språk i den nation de tillhör.

Kanske gör det dem till, i min mening, bättre läkare. Jag vet inte. Jag vet bara jag är så väldigt glad för de invandrare jag mött inom vården.

Röd och vit och gul och svart gör detsamma har Han sagt ...

  Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

lördag 12 mars 2016

Kära familj, släkt och vänner

Hur är det att leva med ADHD? Att få reda på det i vuxen, nästan "övervuxen" ålder?

Är att titta i backspegeln och förstå bakåt det som hänt.

Ibland har jag varit så fruktansvärt ledsen över att jag inte fick veta det när jag var ung, den tid jag växte upp i var en bra tid för "diagnosbarn". Det fanns struktur, ordning och reda, rätt och fel, sån't som diagnosbarn behöver.

Om jag hade fått "hjälp", vägledning, då och lärt mig förstå hur man fungerar med ADHD. Men hade jag inte kunnat göra någon jämförelse med, före och efter diagnosen.

Jag var nog vad man kallade en pojkflicka, gillade att klättra i träd och leka med pojkar. Var sur när jag måste spela tråkiga kvinnor i stället för cowboy eller indian när vi lekte filmerna vi sett på matinén på söndagarna. Kvinnor skulle laga mat till karlarna, tyckte killarna vare sig vi lekt cowboys och indianer eller Laika, en film om en sameflicka som likt Mose blir uppfostrad av någon som inte är "riktig" familj.

Hahaha ...
Jag har inte haft många bästisar under åren. Tyckte, och har tyckt under större delen av mitt liv, att det var lättare och smidigare att vara med killar än med tjejer.
Jag har sedan tonåren, när livet vacklar i största allmänhet, känt mig annorlunda. Hur? Vet inte, en känsla av att inte passa in, vara "annorlunda", konstiga åsikter i den mån jag överhuvudtaget vågade ha några.
Samtidigt var jag ganska annorlunda, fick barn tidigt och dessutom tre stycken i en tid när den fria aborten diskuterades högljutt i media.
Vid fyllda 27 hade jag tre barn och skilsmässa i bagaget. Under tiden med barnens far var jag ständigt på flykt undan "vardagen/livet", genom att ha näsan i en bok oavsett vad jag gjorde. Böckerna hängde med både på toa och vid spisen. Naturligtvis visste jag inte då att det var en flykt från ett liv som var allt annat än ordning och reda, vilket jag i och för sig trodde var mitt fel eftersom jag alltid fått höra hur slarvig jag var. Har med tiden förstått att min mammas ordningssinne inte bara gränsade till OCD, men det var hennes sätt att hantera sitt liv.

En av välsignelserna med att jag blivit utredd är att jag, i backspegeln, förstår mina egna föräldrar, varför de sa och gjorde så eller så. Missförstå mig inte. I motsats till kompisar under uppväxten som bara klagade på sina föräldrar, så gjorde inte jag det för jag tyckte att de var bra, även om jag naturligt vis var arg och gjorde uppror. Det hör ju till tonåren.

Ganska snart efter skilsmässan träffade jag min trygghet, min underbare man sedan 36 år i sommar. Utan honom vet jag inte vad, eller var, jag hade varit. Genom alla upp- och nedgångar i mitt mående, som alltså har sin grund i det som sedermera skulle bli ett funktionshinder/diagnos för mig, eftersom energin tog slut, har han varit en klippa. Många gånger har undrat hur han stått ut.  Hans svar har alltid varit detsamma; Jag älskar dig. Vilken man!
Vad var det som tog min energi då? Mina försök att passa in. Då var det som kallas "normalt" mycket bredare än idag ändå fanns det inte så mycket utrymme att vara annorlunda, om man inte hörde till de som kallades utvecklingsstörda och inte alls kunde klara sig själva i samhället. Sådan var ju inte jag.
På utsidan. Inombords var jag bara dallrande gele'.

Att gå över skolgården mellan lektionssalarna i olika hus var ångest (fast jag inte hade en aning om då att det kallades så) och orsakade ett högljutt dån i huvudet där jag hörde pulsen rusa, lika intensivt som fladdrandet magen som gjorde mig matt.
Vad såg mina skolkompisar?? En tuff tjej som rökte, svor och blängde på de stackars skötsamma flickorna som vågade sig in på toa när jag var där.
Lite kuriosa i sammanhanget, min mamma kallades "tuffa Britta" i sin ungdom. Hon var ung på 1940 - 50-talet. Hon hade ännu mindre chans att få hjälp och upplysning om varför hon inte passade in.
Hittade en liten lapp bland hennes saker när hon dött. "Varför kan ingen förstå mig". Det gör fortfarande ont när jag tänker på det hon skrev.

Varför delar jag det med dig? Därför att idag vet man att ADHD, Aspbergers syndrom och Autismtillstånd är ärftliga.
Att få diagnos som vuxen är att förstå sitt liv bakåt, att förstå varför energin tog slut när man försökt anpassa sig till och passa in på olika arbetsplatser, sociala sammanhang (att läsa av vad som gäller i den här gruppen) eller lära sig nya regler på en arbetsplats, och så småningom lära sig att vissa regler gällde när XXX jobbade och andra regler var viktigare när YYY jobbade.
Vad man inte vet själv är att det tar en enorm energi att göra detta, anpassa sig, och jag gjorde det på varje arbetsplats, varje vikariat jag hade ... Jag orkar inte redogöra för alla.
Men på den tiden sa handledarna på Arbetsförmedlingen att det var bra med erfarenhet från olika ställen. Och det hade jag, massor av, olika erfarenheter.
Till slut försvann energin och jag rasade ihop. Var hemma i nästan fyra år utan att förstå vad som hänt. Sjukskriva mig. Från vadå? Allt jag hade var kurser, korttidsjobb, vikariat ... Det var bara att gå hem. Ingen saknade mig.
Efter nästan fyra år som, icke sjukskriven eller på annat sätt med samhällets ekonomiska stöd, sa en kompis att det fanns behandlingshem som letade efter människor som mig ... Wow, jag som trodde att jag var slut som arbetskraft.
Började då på ett behandlingshem som timvikarie hösten och vintern, hösten 2005, tror jag. Sen fortsatte det i ca åtta år som timvikarie och semestervikarie grav.vikarie ... Ett nytt jobb ungefär vartannat år. Det är ungefär så lång tid det tar att sätta sig in i ett nytt jobb.
I mitt personliga liv hände förutom alla jobbyten ... massor, med barn, barnbarn, föräldrar, svärföräldrar ...

En dag tog det bara slut.

Fortsättning följer ...

Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

måndag 13 juli 2015

Med facit i hand

  Häromdagen sa min man något som verkligen etsade sig in i huvudet, eller snarare hjärtat på mig.
  För att ta historien lite mer från början så ringde min läkare för att göra en uppföljning på hur min nya medicin fungerar.
  När vi hade pratat lite fram och tillbaka en stund om dosering eventuella biverkningar mm. så hälsade jag från Göran som bett mig hälsa och tacka för sin nya fru. Läkaren skrattade lite, var
kanske lite stressad över allt hon måste hinna med innan hon skulle gå på semester. Men, jag tänkte att hon kan ändå inte förstå den fulla vidden av vad min man menade.
  Han har verkligen fått en ny fru, eller kanske för att knyta an till vad han sa senare när vi småpratade. Eller rättare sagt, en gammal i repris, för du börjar likna den jag blev kär i.
  Jag har nog själv inte varit medveten om hur mycket jag förändrats genom åren. Jo, jag vet, om man inte förändras, mognar så är det ju inte bra. Men jag menar en förändring som har sitt ursprung i en fyrkantig plugg som försökt göra sig rund för att passa i det socialt accepterade runda hålet.

  Själv lever jag i mitt inre som för mig är mer "levande" än mitt yttre, för jag vet ju vad som pågår på insidan, tänker inte alltid på hur jag uppfattas utifrån. Erkännes, när jag var yngre, snyggare då spelade utseendet större roll vilket på sätt och vis var lättare. Hur då? Det var lättare att med kläder, smink och frisyr skapa en karaktär och ... gå in i en roll.
  Det jag skriver nu gör jag med facit i hand, eller i alla fall, delar av facit.
  Jag har alltid haft svårt för förändringar, speciellt sådana som jag själv inte är upphovsman till. Jag avskyr när saker förändras.
  Varor i affärerna som byter plats eller förpackningar som ändra färg. Rutiner på arbetsplatsen som jag äntligen lärt mig hur de fungerar. Att åka till ställen jag aldrig varit på förut och ännu värre, tillsammans med människor jag inte känner. Jag mår illa och har kräksreflexer flera dagar i förväg.
  Har det alltid varit så här?
  Nej, inte så illa som det är nu. Nu har jag två "krockar" med väggen i bagaget, och på detta har jag fyllt 60+ vilket inte underlättar en läkning av, varken kroppen eller huvudet. Det som tidigare bara var obehag som jag med mycken energiåtgång kunde hantera och ta mig igenom, har blivit som jag beskrev ovan. Flera dagar av illamående och en insida som skriker, Jag VILL INTE!!!
  Man måste inte göra allt som andra vill, säger du nu. Det vet jag väl! Men för att inte, helt och hållet, bli en eremit så behöver jag komma över vissa saker och göra dem ändå. Om jag inte gör det finns risken att jag fastnar i mitt egna navelludd. Dessutom är det inte nödvändigtvis tråkiga eller jobbiga saker som får mig att må så här. Saker jag sett fram emot i flera månader kan när det blir dags att packa, eller vad det nu är, få mig att reagera så här. Oftast handlar det om att det finns tider att passa, tåg, buss, flyg, färja ... . Man skulle kunna kalla det för press, en press att åstadkomma något inom en viss tidsram.
  Jag har noll tolerans för sånt numer. Kanske kommer tiden att läka även dessa sår, eller också får leva med det.Och det är ok, för med min nya medicin fungerar det mesta rätt bra i min vardag. Det, kära vän, är en STOR LYX för mig. Att ha ork att bara vara människa.

Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

lördag 11 juli 2015

För några dagar sedan funderade jag över det med sommar och väder. Just denna dag var molntät och regnig.
******************************
Idag hänger nog många semesterfirare, och framför allt soldyrkare, med huvudet.
  Jag njuter. Njuter ljudet av ett tätt stilla sommarregn. Jag älskar ljudet av regn, speciellt när jag är hemma, dock inte så mycket när jag är ute och åker mc, och/eller tältar.
För mig har ljudet av regn blivit en avstressande musik som inbjuder till att njuta av att vara hemma och göra vad jag orkar och vill. Regniga dagar störs inte av alla måsten som sommartiden består av.

  Sommartider och måsten? Ja, just det. Eftersom den svenska sommaren är så kort och sällan bjuder på önskvärt väder hela tiden så måste vi ju göra så mycket när det är önskvärt väder.
Åka hit, åka dit, rusa runt, passa på nu och göra detta och detta och ... njuta?!

  Jag säger inte att jag inte gillar sommaren, bara nästan. Med åren har det blivit så att jag tycker bättre om våren och framför allt hösten.
  Våren bär med sig ljuset och värmen, livet och förväntningarna, vilka i och för sig, kan vara lite stressande för mig. Kanske beror det på efterverkningar av att ha "gått i väggen två gånger, eller kanske till och med åldern. Jag är ju inte trettio längre, inte ens "bara" femtio. En kombination kanske.
  Hösten har de senare åren kommit med lugnet, minskade krav på att uppleva en massa. Jag har blivit rätt nöjd med att bara leva.
  Att vara nöjd med att bara leva har inte varit en självklarhet men efter att ha gått i väggen igen, nästan fyllda 60 har kravet på upplevelser bytts ut till mer basala behov. Som att må bra, kunna sova och orka att bara vara.
  Ibland känns det som om de senaste tio, femton åren har blivit stulna på grund av den konstanta tröttheten och stressen. Trötthet av att vilja finnas till för "alla", stress på grund av att jobba som vikarie korta perioder som grav- och semestervikarie. Lagom när man lärt sig alla rutiner är vikariatet slut och det är dags att byta arbetsplats. Igen.
  I samma andetag måste jag säga att nu när de här åren är bakom mig är jag tacksam för vad jag har fått med mig i den verktygslåda som livet försett mig med.
 
Tycker du att jag är för privat? Lämnar ut för mycket av mig själv? Det kanske beror på att jag har mött så väldigt många människor som, liksom jag, mår och har mått så otroligt dåligt, men till skillnad från mig inte haft någon att prata med.
  Jag tror att jag kommer att fortsätta med att vara personlig och en aning privat. Till en del är det terapi för mig att skriva om det ... Livet, ADHD, Asperger, diagnoser och en del annat som blivit en del av mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat förutse.

  Återkommer säkert till det.

Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

söndag 14 juni 2015

Ja, jag ska bara ...

  Kaffesugen! Måste sätta på det ... ja, vänta lite ... jag ska bara ... En timme senare - fortfarande inget kaffe.
  Nu går jag och går i ordning kaffe!! Va, regnar det!? Nu?? Det skulle ju bli ... Då kan jag ju göra nåt "nyttigt" hemma i stället för att gå iväg idag.
Stryktvätten, nä, den tar jag i morgon.


WAHW!!!!! KAFFE!!!!

Jaja, jag fixar det nu. Kaffe, ska göra i ordning kaffe, inte titta på bordet, nej, inte i den lådan heller. Puh, håller kaffeburken i handen, häller vatten i bryggaren, i med kaffet i filtret. Slå på timern. Yeah, I did it!! Kaffet är igång.

45 minuter senare går jag förbi dörröppningen till köket och konstaterar att det luktar ljuvlig från köket. Kaffe ... ah men ...

Nu sitter jag äntligen och njuter av mitt kaffe 2 timmar efter att jag blev kaffesugen.
Egentligen borde jag äta för egentligen är det ju lunch nu.

Äh, äta kan jag göra en annan dag.
Om jag kommer ihåg.



Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

söndag 31 maj 2015

Surpuppan och Hoppetossan

 Det är några år sedan de funderingarna härjade i mitt huvud, men jag vill dela dem ändå. Nu när jag har lite perspektiv på det hela. ;-)

   Jag vet inte vad du tycker om att bli äldre, men i mitt fall var jag helt oförberedd. Åldern liksom överföll mig bakifrån. Phyllis Diller f.1917
 

  Att inse att man börjar bli äldre är ingen lek. Och för att vara riktigt ärlig har jag nog aldrig ägnat så många tankar på att det skulle hända mig, att jag skulle bli äldre.
  Med äldre menar jag över medelåldern trots att jag inte riktigt vet när den tar slut. I mitt fall tror jag den tog slut när jag fattade att jag var äldre än 60+. Kanhända den känslan är individuell.
  På något vis har mitt inre varit så i nuet att "bli äldre" låg väldigt långt bort. Ända till jag stod mitt i den, känslan av att något hade hänt, något jag inte var bekant med.
  Det var då jag märkte dem. De som ständigt skapade konflikter i mitt huvud, vilket har blivit en zon av ett oändligt grälande.
Hoppetossan och Surpuppan 
  Konflikterna gör att jag ibland undrar vem jag själv är mitt i denna röra.

 Det är främst två karaktärer som grälar i mitt sinne. Jag har börjat kalla dem för Surpuppan och Hoppetossan. Surpuppan är gnällig, negativ, gammal till kroppen och vill bara vara hemma, vara ifred. Hoppetossan däremot är nyfiken, vetgirig, älskar att träffa nya människor och se nya platser. Hon ser inte de yttre begränsningarna utan vill skutta och springa så fort andan faller på.
  Hoppetossan jublar när det blir tal om att åka någonstans, campa eller träffa härliga människor, men sker det inte rimligt nära i tid så får Surpuppan god tid på sig att måla upp allt det jobbiga; tänk om det är långt att gå från tältet till ... det vi ska göra?! Mitt knä! Och tänk så länge vi måste vara borta, jag trivs ju hemma ju! Du vet ju hur svårt det är att sova borta första natten!
Aj, mina knän - Men trapporna ...

   De dyker oftast upp när jag, fysiskt sett, är ensam, inte så ofta bland andra människor. Eller rättare, jag tänker inte på dem då.
  Som till exempel när jag var i stan för ett par dagar sedan, för att handla växter på torget. Då kollade  Surpuppan snabbt åt höger, när jag ställt bilen på parkeringen, och utbrast:
  ”Är du inte riktigt klok! Det är ju trappor där. Tror du verkligen att mitt knä gillar det!”
Varpå jag snällt fortsatte runt parkeringen på slät mark, medan Hoppetossan längtansfullt såg bort mot parkeringsplatsens förhatliga trappor, drömmande om att på lätta fötter skutta nerför dem, medan Surpuppan blängde på henne med näsan i vädret.

  På nätterna är det mest Surpuppan som är vaken och irriterad. Antingen kan hon inte sova eller så har hon ont någonstans.
  Hoppetossan sover gott, drömmer leende om att springa det natursköna motionsspåret vid sjön, eller om att dansa när hon sett en inspirerande film som Jump In eller något liknande. Hon har verkligen ingen koll på den verklighet som Surpuppan vill att vi ska leva i!

Mmmm ... 

Fast å andra sidan är hon rätt avundsvärd, för i sin glada optimism så är hon lycklig, när hon drömmer om det hon skulle vilja göra.

  Jag gillar verkligen Hoppetossan och håller med henne, men Surpuppan är så väldigt högljudd och med sin klagande röst fångar hon alldeles för lätt mitt öra genom att bara säga åt mig att känna efter hur det känns i kroppen. Ja, där ser du, säger hon, hur kan du ens lyssna på Hoppetossan.
  Det är inte så svårt tänker jag surt och känner mina värkande knän, hon är mycket trevligare än dig.
 
  I kyrkan en söndag, trots att vi var bland en massa folk, ryckte Hoppetossan i mig, ”Kom igen, dansa nu, känner du inte glädjen”!
Dansa!! Seriöst?!! - Men känn glädjen ... 
  Det gjorde jag verkligen. Det spratt och ryckte i hela kroppen men, genast var Surpuppan där med sin sura attityd.
”Du skulle bara våga studsa upp och ner så där med mitt knä! Och dessutom skämma ut dig, gamla männskan!!

  Så naturligtvis stod jag bara där och gungade lite från den ena foten till den andra och längtade efter att få göra Hoppetossan sällskap i hennes glädjedans.


Det är synd om människan
Citat A. Strindberg

Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png

måndag 11 augusti 2014

Ibland, ofta blir jag så himla trött på ...

... att vara trött.

Vid mitt senaste samtalsbesök fick jag frågan hur min sommar har varit, fast hon egentligen vet, för vi har pratat på telefon. Nåväl hon måste ju ha det i sina anteckningar. Jag svarade glatt att den varit fantastisk, har gjort massor, haft en aktiv vardag, rest långt och flera gånger.
Men det har inte varit så hela tiden, fortsatte jag. Senaste 1½ - 2 veckorna har jag nästan varit ... deppig, lustlös. Nej, inte lustlös, orkeslös. Lusten har funnits där men jag har inte orkat. Känns likadant som tiden innan den nya medicinen. Dosökning? Nej, kanske inte nu när jag inte vet om jag är trött för att jag gjort mycket, eller ... ? Fast utan medicinen hade jag aldrig orkat göra i sommar vad jag gjort. Jag har ju varit mer aktiv denna sommar, än de senaste tre.

Då har hon mage att säga det jag absolut inte vill höra. Det är ju jätteroligt att du har haft en så bra sommar, men samtidigt får du inte glömma att din utbrändhet inte är helt läkt än. Det är halt naturligt att du känner dig trött och deppig, för att du tycker att du ramlat bakåt igen. Men det är ju så det är. Energi ut, måste följas av vila, annars kommer du aldrig att bygga upp några reserver. Kanske måste du lära dig att leva med att inse att du har fått bestående men ... .
Det vill säga, att jag aldrig kommer tillbaka till min tidigare energinivå, eftersom jag har haft för många "nära väggen upplevelser" i mitt liv.

Medicinen då, vad var det för mirakelmedicin som gav mig sån kraft och ork över sommaren? Den heter Strattera, om du är intresserad får du klicka på namnet och kolla själv.
Hur det kom sig att jag fick den medicinen tänker jag inte gå in på här. Det blir för personligt, och långt.
Hur som helst så "stannade" den mitt alltid spinnande huvud, vilket jag alltid trott att alla människor har. Detta gjorde att jag tröttheten som berodde på mitt spinnande huvud försvann och jag både ville och orkade göra saker som tidigare varit oöverkomliga för att jag var så fruktansvärt trött.
Trött? Av vad då, kunde man undra, jag gjorde inget speciellt under dagarna. Orkade inte ens "skriva av mig", stirrade bara på tangentbordet och la Patiens, det var det enda som kunde få mig att glömma mitt spinnande huvud. Och jag trodde fortfarande att det var normalt med ett sånt huvud.

När jag började med Stratteran kunde jag ha gråtit av tacksamhet. Världen öppnades och jag kunde ta tag i en enda tanke och tänka den till slut. Jag orkade gå ut och gå. Jag klarade av de enklaste småsaker som att bädda, diska och att äta, nästan varje dag.

Men nu är jag här alltså. Trött för att utbrändheten inte är läkt! Trött. Igen! Jag är så trött på att vara trött! Dessutom är jag så fruktansvärt tjurskallig att jag inte vill komma ihåg att det hör till att må så här, när jag glömt bort att hämta ny energi. Och ändå tycker jag att jag sköter mig, fast jag egentligen vet att jag väntar alldeles för länge innan jag drar i bromsen.

För att det är så underbart att leva. Att orka leva.

Divider Gold photo ABBlogInlagg_divider_zps169650c0.png
BlogALsm photo ABBlogInlagg_sm_zpsc5104e58.png